Min första panikattack

Jag kan inte minnas första gången jag fick ångest. Jag hade en känsla i kroppen i flera år innan jag kunde sätta ord på den och innan jag förstod innebörden av den. Många gånger när jag skulle åka hemifrån utan min familj kunde jag ha en väldigt konstig känsla i kroppen, jag kunde inte beskriva den och det var svårt att förklara varför jag kände det jag kände. Jag har fortfarande svårt att förklara varför jag känner saker, det jag känner det känner jag. Så är det bara. Skillnaden idag är att jag vet vad det var jag kände då och som fortfarande påverkar mig väldigt mycket, det är ångest. 

Jag minns inte första gången jag fick ångest, men jag kommer aldrig glömma första gången jag fick en panikattack. Det var för bara några månader sedan, dagen efter julafton. Jag hälsade på i min hemstad över jul och träffade några vänner på den årliga hemvändarfesten. Jag hade en riktigt rolig kväll och träffade både bekanta och vänner under kvällen. Som alltid den här kvällen var det otroligt mycket folk ute, det är nästan ett under att alla fick plats. Lokalen var utformad så att dansgolvet var bredvid ett parti fönster, framför fanns en scen där en DJ spelade. Vid baren kunde de som ville sitta ner och avnjuta något gott tillsammans med sitt sällskap. Jag har varit i lokalen flera gånger tidigare, säkert en gång i veckan under flera år. Jag jobbade där innan jag flyttade, och jag har alltid känt mig hemma där.

Jag dansade med mina vänner när jag kände ett enormt tryck över bröstet. Jag kände igen känslan, ångest, men på en helt annan nivå än vad jag var van vid. Min första instinkt sa till mig att jag skulle ta mig ut, men när jag stod där mitt på dansgolvet så hade jag över 100 människor mellan mig och utgången. Jag sa till en av mina vänner att jag behövde luft och när jag tränger mig igenom folkhavet mot utgången kände jag pulsen stiga och hur det började bli svårt att andas. Jag stötte ihop med en bekant som såg att jag inte mådde bra, han trodde säkert att jag hade druckit för mycket, men oavsett vad han trodde så visade han mig utgenom bakdörren. Väl ute fick jag igen luft. Inte mer än vad jag hade fått inomhus iallafall. Mina händer började domna bort och jag blev yr, så jag satte mig ner på marken för att försöka slappna av. Det var inte förrän jag kände hur blöt jag hade blivit som jag insåg att det snöade ute. Snö. Tänk att en sån sak som snö kunde dämpa min ångest den kvällen. Snö och tid. Vid senare tillfällen har jag insett att det inte finns något som funkar för att ta sig igenom en panikattack, utan snarare att olika saker jag göra det lite lättare. Den gången var något som jag vuxit upp med och som alltid kommer vara en symbol för hemma, snö och kyla. De gånger inget har hjälp, när det känts som att bröstet ska sprängas och att det aldrig kommer bli bra, då är det bara tid som hjälper. Även om ångest kommer och går så varar den inte för alltid.

HSP // D.O.E.S.

Liksom 20 % av jordens befolkning har jag, med största sannolikhet, ett personlighetsdrag som kallas för HSP. Highly sensetive person, eller på svenska, att vara högkänslig är medfött. Det finns i mina gener och är en del av min identitet. Det finns några faktorer som beskriver gruppen människor som är högkänsliga. Jag fann dessa på en hemsida som handlar om just högkänslighet.

”Djup tankeverksamhet // Din hjärna är som programmerad för att lägga märke till sådant som majoriteten av människor inte noterar. Via dina fem sinnen (syn, hörsel, lukt, smak och känsel) tar du in sensorisk information som du sedan analyserar djupgående. Det är här den djupa tankeverksamheten kommer in. Du analyserar alla sensoriska intryck på djupet, antingen det sker medvetet eller omedvetet. Detta innebär emellertid inte att du alltid uppnår bättre resultat än icke högkänsliga, men din hjärna är mer aktiv och jobbar mer intensivt.

Omåttlig stimulering // Högkänsliga personer är ”högreceptiva”, d.v.s. otroligt mottagliga för sin fysiska miljö. Ditt känsliga nervsystem reagerar kraftigare på och har svårare att filtrera sensorisk information eller yttre stimuli än icke-högkänsliga. Ibland kan det bli för många intryck på en och samma gång, vilket gör att du lätt blir överstimulerad. Förmodligen har du lägre stresströskel än icke högkänsliga människor. Det som är lagompåfrestande/stimulerande för dem är mycket påfrestande för dig; det som är mycket påfrestande för dem kan bli outhärdligt för dig.

Emotionell mottaglighet // Högkänsliga personer reagerar kraftigare på allt. Det kan vara både en fördel och en nackdel – svåra omständigheter påverkar dig negativt och din energi sinar, medan goda omständigheter påverkar dig otroligt positivt och din energi skjuter i höjden. Du är alltså mycket mottaglig också på det emotionella planet. Forskningen visar att högkänsligas hjärnor svarar med större empati och medkänsla än icke högkänsliga på emotionella stimuli. Du kan verkligen sätta dig in i hur någon annan mår. Du lyssnar uppmärksamt medan den andra personen berättar om sina bekymmer. Du kanske lever dig in i alla bekymmer så till den grad att du själv börjar känna dig bekymrad! Du suger åt dig så till den grad att du kanske tappar fotfästet, eftersom du kan ha svårt att skilja på dina känslor och andras. Du har också svårt att sätta gränser. Forskningen visar att du suger åt dig minst lika mycket av positiva omständigheter. Du gläder dig så otroligt mycket mer åt glada nyheter och trevliga upplevelser än icke- högkänsliga (den förmågan ingår också i ditt genetiska bagage). Det kallas fördelskänslighet. Som högkänslig har du också välutvecklad medkänsla. Om du känner medkänsla vill du göra något för den andra, agera, gå till handling för att lindra den andra personens lidanden. Du kanske suddar ut dig själva för att tillfredsställa andras behov och vara till lags. Högkänsliga personer faller lätt offer för personer med narcissistisk personlighetsstörning och andra sorters energitjuvar.

Sensorisk känslighet // Högkänsliga personer noterar som sagt mycket, framför allt det knappt märkbara – det är en del av vår överlevnadsstrategi. Men den sensoriska känsligheten är alltså inte den huvudsakliga aspekten av högkänsligheten – det viktiga är vad vi gör med dessa sensoriska stimuli, att vi bearbetar dem mer på djupet, på ett mer komplicerat vis. Många högkänsliga bär ju glasögon och/eller hörapparater, men det hindrar dem inte från att lägga märke till fler detaljer, nyanser, subtila ting.”

Jag har gjort flera test som ska visa på om jag har personlighetsdraget eller inte. Alla svar jag fick styrkte bara det jag redan vista, jag är en HSP-person. Det jag känner igen mig i som mest är överanalyserandet. Jag har ofta problem att somna på kvällarna då all tankeverksamhet går åt till att sortera och analysera dagens ALLA händelser, tankar, intryck och känslor. Alla kvällar är olika, men igår hade jag en typisk sån kväll. Dagen innan var jag på ett event med mitt jobb, det var mycket folk och hög musik. Där och då hade jag jätte roligt, och när jag kom hem var jag så trött i både huvudet och kroppen att jag somnade innan jag hann lägga mig ner i sängen. Därför var det extra mycket för mig att bearbeta igår, både den dagens händelser plus allt som skedde dagen innan. När det händer, när hjärnan blir så där överstimulerad, får jag oftast ångest. Så blev det även igår. Det jobbigaste med dom situationerna är inte att hjärnan går på högvarv. Det jobbigaste är allt som ångesten gör med mig, förhöjd puls, hjärtklappning, andningssvårigheter och yrsel. Det som gör allt värre är att jag oftast inte vet vad ångesten kommer ifrån, för när jag är mitt i det så kopplar jag inte. Från att analysera dagen till att få ångest, och sen försöka analysera varför jag har ångest kan ske på bara några minuter. Och det är något jag inte har lärt mig att hantera riktigt än.

HSP1 // elliedition

”Sitter på bussen på väg hem från jobbet. Har förberett mig med fönsterplats så jag kan titta ut. Lurarna är i öronen för att kunna koppla bort allt ljud, jag fokuserar på att bara andas. Väskan har jag ställt på sätet bredvid mig så att ingen sätter sig där. Klarar inte av att vara instängd. Ett gäng ungar kliver skrikandes på bussen. -Jäklar vad dom lever om.-  Fortsätter att andas, tittar ut över staden när vi åker över bron mot Hisingen. En bebis börjar skrika. Ungarna som klev på puttar varandra på skoj. -Kan ni bara sitta ner som normala människor!- Nån knackar mig på axeln, ”kan jag sitta här?” – SATAN.- Ställer mig upp för att ge plats längst in samtidigt som människan framför mig tränger sig mot mig, har inget annat val än att sätta mig vid fönstret igen. Min flyktväg är blockerad, i en full buss med ljud, stök och bök. Överallt. Kommer jag av den här bussen levande har jag gjort det bra.-

När jag gick i högstadiet var rasterna dubbelt så jobbiga som lektionerna. Jag gick i en idrottsklass med många starka och envisa individer. Det var regel att göra precis tvärt emot vad läraren sa och ibland kunde man tro att vissa elever tävlade om vem som kunde leva om mest. Hada jag fått bestämma själv hade jag alltid suttit längst fram för att kunna skärma av, stänga ute omvärlden, för att kunna koncentrera mig iallafall lite. Tyvärr fick jag inte bestämma plats, det gjorde våra lärare. Dem bestämde plats och bänkkompis. För mig var det standard att hamna bredvid en person som inte alls var intresserad av att vara det minsta lugn, och ofta blev jag placerad mitt i rummet eller närmast fönstret. Att sitta brevid fönstret blev som en flykt från allt liv och stök som hände runt om mig i klassrummet. Då fastnade jag lätt i mina egna tankar när jag tittade ut på de elever som hade rast ute på skolgården. Satt jag mitt i rummet var det dock kört. Där och då trodde jag att det var mig det var fel på, för det enda jag kunde ta in när jag satt där var att nån kastade ett suddgummi rakt genom rummet. En annan satt i ett hörn och gjorde gnisslande ljud med stolen, samtidigt samlades alla hockeykillar runt ett bort och pratade om gårdagens match. Det enda jag kunde ta in var alla ljud runt omkring mig, och jag tog in alla ljud, samtidigt. Har du sett scenen i Twilight Eclips part 2 när Bella blir vampyr och hennes sinnen förstärks? Det är så jag menar, precis så.

Förut kunde jag inte förstå varför jag har svårt att delta i konversationer när det är fler än två personer inblandade, dvs jag och en till. På högstadiet försökte jag, jag försökte och försökte. På gymnasiet insåg jag att det inte var lönt. Därför slutade jag försöka. Nästan varje rast satt vi några från min klass runt ett bord och pratade. Eller alla andra pratade, jag lyssnade eller satt försjunken i mina egna tankar. Oftast fastnade jag i nånting som en annan sagt, och när jag fastnade så var jag helt lost i mina egna tankar. Från början kämpade jag verkligen mot det här, jag ville vara delaktig och jag ville vara med. Jag ville inte verka annorlunda, jag ville inte vara annorlunda. Men jag orkade inte. Jag orkade inte kämpa mot mig själv och jag orkade inte lyssna på allt. Om jag väl gjorde det, om jag väl lyssnade på vad alla andra pratade om, så hörde jag också allt annat som hände runt om. Varje liten detalj som skedde runt mig snappade jag upp, och jag hade, och har fortfarande inte, energin till det. Därför satt jag hellre där i min egen bubbla, förskjuten i mina egna tankar.

Jag trodde verkligen att det var nått fel på mig, ett allvarligt fel. Idag vet jag bättre. Det är inget fel på mig, snarare tvärt om. Idag vet jag att det är okej att jag är som jag är, och idag vet jag varför jag är som jag är. Jag är en person som har ett känsligare nervsystem än vanligt. Ett personlighetsdrag som i vardagligt språk kallas HSP. Och det är OKEJ.

 

Ny vecka

Helgerna går alltid lite för fort, speciellt när jag jobbar. Då gäller det att ta tillvara på den lediga tiden jag får och njuta av den. I lördags var jag ledig från jobb och jag verkligen maxade dagen med roligheter och mys. Ibland kan det vara skönt att inte planera så mycket på lediga dagar, med den här dagen ville jag ta vara på och göra nånting roligt!  

Det bästa med att bo ihop med sin partner är att få vakna upp tillsammans varje morgon och äta mysfrukost tillsammans. Den här dagen tittade vi samtidigt på ett avsnitt av en serie innan vi gjorde oss i ordning för att åka in till slottsskogen. Den här dagen var det strålande sol, det blåste isande vindar och det var underbart. Jag och min älskade kille promenerade runt i parken i timmar och tittade på alla som var med i Touch Viking. Vi köpte varsin glass och njöt av livet. Det är såna stunder som är livets bästa, och det är dom stunderna som ger oss styrka och drivkraft. När du nån gång finner dig i en situation där du bara känner glädje och lycka, ta då ett steg tillbaka och beundra människorna i din omgivning. Låt din kropp fyllas av all kärlek och se till att fånga upp den energin du känner. Kom ihåg den stunden, för det är såna stunder vi lever på. ♡
IMG_2164_FotorIMG_2170_FotorNu har vi en ny vecka framför oss och helgens mysigheter kommer jag leva på hela veckan.

ett besök hos calle

Han heter egentligen Carl, men det känns så tråkigt att kalla honom det. Att säga ”psykologen” känns på tok för allvarligt för mig. Jag vet egentligen inte vilken typ av person jag är, om jag är en seriös typ eller inte. Jag skulle vilja säga att jag tar ganska lätt på saker och ting, men jag tror nog att det inte stämmer. Jag är nog ganska seriös för det mesta, men skulle jag vilja så kan jag bjuda på mig själv också. Jag måste bara vara väldigt, väldigt, bekväm i situationen först. Iallafall, han heter Carl. Jag kallar iallafall honom för Calle. Det blir lite roligare då, och komiskt på nått vis. Om jag ska vara lite dömande, vilket jag för det mesta är, så ser han inte ut som att han har blivit kallad för Calle under hela sitt liv. Inte ens som barn. Jag kan nästan föreställa mig att han som barn var exemplarisk i skolan, hälsade artigt på främmande människor och hade en mamma som tilltalade honom ”CaRl”. För mig är han bara Calle. Sen början av december 2016 har jag träffat honom, antingen en gång i veckan eller varannan vecka.  Idag var det dags igen.

Från början fick jag alltid så dåligt samvetet av att vara hos Calle. Jag som har svårt att välja fokus i mina tankar kom på mig själv med att allt för ofta bara tänka på om hans hår låg snett eller hur han läspar när han pratar. Nu är jag van och får inte dåligt samvete längre. Men visst är det lite lustigt att ens egna tankar kan driva en till dåligt samvete? Tankar som är skyddade från omgivningen och som aldrig avslöjas om jag inte väljer att berätta om dem. Mitt samvete trycker ner mig allt för ofta. Saker som egentligen inte är väsentliga kan för mig bli väldigt stora och svåra att hantera. Jag kan ofta känna hur mig hjärna överarbetar för att kunna ta in och bearbeta vissa saker. Tillexempel har jag aldrig varit ett stort fan av att gå ut och festa. Dels för att jag inte dricker alkohol speciellt ofta, och väääldigt lite om jag väl gör det, men mest för att jag tycker det är fruktansvärt jobbigt med allt folk som trängs överallt, den höga musiken och alla olika ljus som blinkar. Jag trivs inte i den miljön, jag känner mig fruktansvärt instängd och får ångest av det. Därför festar jag det väldigt sällan, jag skulle till och med kunna säga aldrig.

Nu virrar jag iväg lite i texten känner jag, och det är precis det som händer i mina tankar också. Ska jag vara ärlig så kommer jag sällan ihåg vad jag och Calle har påtat om efter ett samtal. För ofta glömmer jag att lyssna och jag kommer på mig själv med att tänka på annat. Det är inte för att jag inte är intresserad eller att jag inte bryr mig, verkligen inte! Men ofta kan ett ord som han säger fastna hos mig, och det ordet spinner jag vidare på i min hjärna. För att förklara bättre så kan jag ge ett exempel. För några veckor sedan nämnde Calle ordet ”katastroftankar”, sen tappade han mig totalt. Jag fastnade vid det ordet och började tänka på katastrofer. Jag föreställde mig hur en katastrof skulle kunna se ut i vår värld. Jag föreställde mig en zombie invasion som i The Walking Dead och jag kunde se framför mig hur jag och Mattias, som sett hela serien ett antal gånger, skulle vara grymma på att ta ner Walkers. Jag såg framför mig hur han och jag gjorde samma resa som Rick och hans grupp gjort, hur vi överlevde fallet av Hershels gård och hur vi snara intog fängelset. Plötsligt var jag framme vid guvernörens död, men jag kunde verkligen inte komma på hur han dog. När jag var närvarande hos Calle igen visste jag inte hur mycket jag hade missat, vad hade han sagt egentligen?

Egen tid

Ibland blir allting bara för mycket för mig. Ofta upplever jag att min hjärta uppfattar mer än vad jag hinner bearbeta, och att min kropp får utstå mer än vad den ska behöva. Jag tror att både min endo och att jag är en typisk HSP-person bidrar till att det väldigt ofta rinner över för mig. Därför är det extra viktigt för mig att ta tid i vardagen för att ta hand om mig själv. Ofta handlar det bara om att göra något jag tycker är roligt, för det får jag energi av, och en annan gång räcker det med att lägga en ansiktsmask och se på serier hela kvällen. Det bästa jag vet för total återhämtning och avkoppling är att ta en HEL förmiddag, och kanske till och med en bit in på eftermiddagen att bara fixa mig. Jag kanske tar en varm dusch, kanske fixar jag håret och målar naglarna, men framförallt så sminkar mig precis som jag vill utan krav på att det ska blir bra. ♡

YouTube Preview Image

YOUTUBE @ Ellie Hållberg