Ny vecka

Helgerna går alltid lite för fort, speciellt när jag jobbar. Då gäller det att ta tillvara på den lediga tiden jag får och njuta av den. I lördags var jag ledig från jobb och jag verkligen maxade dagen med roligheter och mys. Ibland kan det vara skönt att inte planera så mycket på lediga dagar, med den här dagen ville jag ta vara på och göra nånting roligt!  

Det bästa med att bo ihop med sin partner är att få vakna upp tillsammans varje morgon och äta mysfrukost tillsammans. Den här dagen tittade vi samtidigt på ett avsnitt av en serie innan vi gjorde oss i ordning för att åka in till slottsskogen. Den här dagen var det strålande sol, det blåste isande vindar och det var underbart. Jag och min älskade kille promenerade runt i parken i timmar och tittade på alla som var med i Touch Viking. Vi köpte varsin glass och njöt av livet. Det är såna stunder som är livets bästa, och det är dom stunderna som ger oss styrka och drivkraft. När du nån gång finner dig i en situation där du bara känner glädje och lycka, ta då ett steg tillbaka och beundra människorna i din omgivning. Låt din kropp fyllas av all kärlek och se till att fånga upp den energin du känner. Kom ihåg den stunden, för det är såna stunder vi lever på. ♡
IMG_2164_FotorIMG_2170_FotorNu har vi en ny vecka framför oss och helgens mysigheter kommer jag leva på hela veckan.

ett besök hos calle

Han heter egentligen Carl, men det känns så tråkigt att kalla honom det. Att säga ”psykologen” känns på tok för allvarligt för mig. Jag vet egentligen inte vilken typ av person jag är, om jag är en seriös typ eller inte. Jag skulle vilja säga att jag tar ganska lätt på saker och ting, men jag tror nog att det inte stämmer. Jag är nog ganska seriös för det mesta, men skulle jag vilja så kan jag bjuda på mig själv också. Jag måste bara vara väldigt, väldigt, bekväm i situationen först. Iallafall, han heter Carl. Jag kallar iallafall honom för Calle. Det blir lite roligare då, och komiskt på nått vis. Om jag ska vara lite dömande, vilket jag för det mesta är, så ser han inte ut som att han har blivit kallad för Calle under hela sitt liv. Inte ens som barn. Jag kan nästan föreställa mig att han som barn var exemplarisk i skolan, hälsade artigt på främmande människor och hade en mamma som tilltalade honom ”CaRl”. För mig är han bara Calle. Sen början av december 2016 har jag träffat honom, antingen en gång i veckan eller varannan vecka.  Idag var det dags igen.

Från början fick jag alltid så dåligt samvetet av att vara hos Calle. Jag som har svårt att välja fokus i mina tankar kom på mig själv med att allt för ofta bara tänka på om hans hår låg snett eller hur han läspar när han pratar. Nu är jag van och får inte dåligt samvete längre. Men visst är det lite lustigt att ens egna tankar kan driva en till dåligt samvete? Tankar som är skyddade från omgivningen och som aldrig avslöjas om jag inte väljer att berätta om dem. Mitt samvete trycker ner mig allt för ofta. Saker som egentligen inte är väsentliga kan för mig bli väldigt stora och svåra att hantera. Jag kan ofta känna hur mig hjärna överarbetar för att kunna ta in och bearbeta vissa saker. Tillexempel har jag aldrig varit ett stort fan av att gå ut och festa. Dels för att jag inte dricker alkohol speciellt ofta, och väääldigt lite om jag väl gör det, men mest för att jag tycker det är fruktansvärt jobbigt med allt folk som trängs överallt, den höga musiken och alla olika ljus som blinkar. Jag trivs inte i den miljön, jag känner mig fruktansvärt instängd och får ångest av det. Därför festar jag det väldigt sällan, jag skulle till och med kunna säga aldrig.

Nu virrar jag iväg lite i texten känner jag, och det är precis det som händer i mina tankar också. Ska jag vara ärlig så kommer jag sällan ihåg vad jag och Calle har påtat om efter ett samtal. För ofta glömmer jag att lyssna och jag kommer på mig själv med att tänka på annat. Det är inte för att jag inte är intresserad eller att jag inte bryr mig, verkligen inte! Men ofta kan ett ord som han säger fastna hos mig, och det ordet spinner jag vidare på i min hjärna. För att förklara bättre så kan jag ge ett exempel. För några veckor sedan nämnde Calle ordet ”katastroftankar”, sen tappade han mig totalt. Jag fastnade vid det ordet och började tänka på katastrofer. Jag föreställde mig hur en katastrof skulle kunna se ut i vår värld. Jag föreställde mig en zombie invasion som i The Walking Dead och jag kunde se framför mig hur jag och Mattias, som sett hela serien ett antal gånger, skulle vara grymma på att ta ner Walkers. Jag såg framför mig hur han och jag gjorde samma resa som Rick och hans grupp gjort, hur vi överlevde fallet av Hershels gård och hur vi snara intog fängelset. Plötsligt var jag framme vid guvernörens död, men jag kunde verkligen inte komma på hur han dog. När jag var närvarande hos Calle igen visste jag inte hur mycket jag hade missat, vad hade han sagt egentligen?

Egen tid

Ibland blir allting bara för mycket för mig. Ofta upplever jag att min hjärta uppfattar mer än vad jag hinner bearbeta, och att min kropp får utstå mer än vad den ska behöva. Jag tror att både min endo och att jag är en typisk HSP-person bidrar till att det väldigt ofta rinner över för mig. Därför är det extra viktigt för mig att ta tid i vardagen för att ta hand om mig själv. Ofta handlar det bara om att göra något jag tycker är roligt, för det får jag energi av, och en annan gång räcker det med att lägga en ansiktsmask och se på serier hela kvällen. Det bästa jag vet för total återhämtning och avkoppling är att ta en HEL förmiddag, och kanske till och med en bit in på eftermiddagen att bara fixa mig. Jag kanske tar en varm dusch, kanske fixar jag håret och målar naglarna, men framförallt så sminkar mig precis som jag vill utan krav på att det ska blir bra. ♡

YouTube Preview Image

YOUTUBE @ Ellie Hållberg