Ofrivillig barnlöshet

Jag har aldrig varit en person som levt för en hobby eller ett yrke, och jag har aldrig haft en dröm om att ”bli någon”. Ni vet frågan vi alla har fått nån gång, vad vill du bli när du blir stor? Jag kan inte minnas att jag nånsin haft ett självklart svar. Det är klart att det finns vissa saker som driver mig framåt, och jag har mål och saker som jag vill åstadkomma i mitt liv. Men det finns en sak som jag alltid har varit säker på, och vad jag jobbar med eller var jag bor spelar i jämförelse ingen roll. Min högsta dröm, och min absolut största önskan i livet, är att en dag få möjligheten att bli mamma. 

När jag fick beskedet om att jag har endometrios var det 2 saker som blev klart för mig. Nummer ett var att jag skulle behöva lära mig att leva med sjukdomen för resten av mitt liv, och det andra var att mina chanser att en dag kunna få barn minskade rejält. Det första en läkare sa till mig var att om jag ville ha barn skulle jag absolut inte vänta. Hon förklarade att oddsen blev sämre efter att jag fyller 25 år, men att jag hade störst chanser innan 20. Av ganska naturliga skäl fastnade det där hos mig. Innan 25, helst innan 20… När läkaren sa så till mig som 16 åring startades en lång och utdragen oro, och många tankar som jag än idag inte vet hur jag ska hantera riktigt. När jag tänker på framtiden så är det en bild som är övervägande starkast. Framför mig ser jag en vitmålad villa med stor gräsmatta och dubbelgarage. På baksidan av huset leker ett litet barn, ett barn som har stora bruna ögon och ljusbrunt hår. Barnet har sin pappas vackra ansiktsdrag och mitt temperament.

Om jag nån gång når den målbilden så begär jag inte mer av livet. Men tänk om den inte blir så. Tänk om jag aldrig kan bli mamma. Tänk och jag och M aldrig kan bilda en familj tillsammans. För att hantera såna här tankar brukar jag inte tänka på dem över huvud taget. Det som händer i framtiden kan jag bara påverka, men jag kan inte styra över det. Men det är svåra känslor och tankar att tampas med. Oavsett hur långt bort i tiden vi pratar om så är barnlöshet nånting jag tänker på varje dag. Det är inte så att det påverkar mig jättemycket då det inte är så aktuellt än, men det finns ändå där. Ovissheten och rädslan. Jag och M pratar ändå om barn ganska ofta, kanske både för att vi längtar lite men också för att inte lägga så stor vikt vid att det kanske inte går. Vi båda vet att det finns andra sätt att bli föräldrar på, men det skulle vara en oerhört stor sorg om vi inte kan få egna som är en del av oss båda.

Min Endometrios // del 2

Som liten hade jag konstant urinvägsinfektion. Jag var så känslig för kyla och hade en infektion säkert två gånger varje vinter. Därför kände jag mig inte tagen på allvar när läkaren skrev ett recept på penicillin mot UVI. Första besöket hos en vårdinstans träffade jag en manlig läkare. Han tryckte lite på magen, bad mig lämna ett urinprov, skrev receptet och skickade hem mig igen. Det dröjde dock inte länge förrän jag träffade samma läkare igen, men på akutmottagningen den gången. Jag minns hur han rutinmässigt gick igenom samma procedur som första gången, Kände på magen, jag lämnade ett urinprov, fick ett nytt recept och åkte hem. Efter några fler besök på vårdcentralen träffade fick jag träffa en läkare som jag tror är anledningen till att det gick så ”fort” för mig att få min diagnos. Hon tog min smärta och alla mina andra symptom på allvar men efter en mängd tarmundersökningar och annat som jag nästan har förträngt kunde hon inte göra mer för mig. Hon visste inte hur hon skulle gå vidare, och idag inser jag att det endast berodde på att hon också saknade kunskap.

De symptom jag hade var:

° extrema menssmärtor

° ”mensvärk” när jag inte hade mens

° knivliknande hugg i underlivet

Dessa symptom kommer och går i olika perioder. Ibland blir dom fler, då upplever jag också samlagssmärtor, förstoppning och diarré. Ibland känner jag inte av nånting alls, och ibland känner jag av allt på en gång. Det jag tyckte var jobbigast då var inte bara att läkarna inte tog mig på allvar, utan att mina problem mer och mer påverkade hockeyn. Jag fick ofta hoppa över träningar för jag hade för ont för att kunna vara med, eller så fick jag avbryta mitt i ett pass. Året innan jag började utredningen så hade jag match, och jag minns att jag fick stå i avbytarbåset när jag inte var på isen. När jag satt ner gjorde det för ont, det kändes som jag fick en kniv i mig varje gång jag försökte. Därför stod jag hellre upp än att avbryta matchen, för jag ville inte låta mina smärtor påverka om jag kunde spela eller inte. Det kom dock en tid när jag inte längre kunde kämpa emot som jag gjort tidigare. Det var i samband med att min farfar var sjuk och det var en väldigt stressig och jobbig period för mig. Kombinationen av att ständigt vara orolig över farfar samt påfrestningen från min egen utredning blev för mycket för mig. Mina magsmärtor tycktes bli starkare för varje dag och jag fick fler problem som jag inte haft tidigare. Jag missade fler och fler träningar och efter ca 2 månader hade jag missat för mycket för att komma tillbaka. Jag måste ändå erkänna att det kändes skönt på ett sätt, för när jag väl var på isen så kände jag ändå inte som jag tidigare gjort. Jag kunde inte ta i till 100% och jag fick mest bara ont. Därför tog jag beslutet att inte fortsätta den kommande säsongen, och fast än det var ett jobbigt beslut så var det ändå rätt. Det kommande året skulle jag behöva den lilla energi jag hade kvar efter en dag i skolan, till att ta nya prover, testa nya behandlingar och genomgå flera undersökningar.

 

Egen tid

Ibland blir allting bara för mycket för mig. Ofta upplever jag att min hjärta uppfattar mer än vad jag hinner bearbeta, och att min kropp får utstå mer än vad den ska behöva. Jag tror att både min endo och att jag är en typisk HSP-person bidrar till att det väldigt ofta rinner över för mig. Därför är det extra viktigt för mig att ta tid i vardagen för att ta hand om mig själv. Ofta handlar det bara om att göra något jag tycker är roligt, för det får jag energi av, och en annan gång räcker det med att lägga en ansiktsmask och se på serier hela kvällen. Det bästa jag vet för total återhämtning och avkoppling är att ta en HEL förmiddag, och kanske till och med en bit in på eftermiddagen att bara fixa mig. Jag kanske tar en varm dusch, kanske fixar jag håret och målar naglarna, men framförallt så sminkar mig precis som jag vill utan krav på att det ska blir bra. ♡

YouTube Preview Image

YOUTUBE @ Ellie Hållberg

Min endometrios // del 1

4 år, 7 läkare,10 olika behandlingar och för många provtagningar för att ens kunna räkna. Obefintligt hög sjukfrånvaro, 1 operation, 2 yttre ärr och flertalet inre. Allt detta, för EN diagnos.

Jag var 14 år och gick i 8an på högstadiet. På fritiden umgicks jag med min pojkvän eller med mina vänner. Jag spenderade dock mest av min tid på ishallen. Där kunde jag vara mig själv och för några timmar glömma pressen från skolan och alla krav som kommer med att vara tonåring. Jag kunde glömma känslan av att inte passa in för att istället vara mig själv och göra det jag älskade mest av allt. Jag var inte bäst, jag var kanske inte ens bra, men ingen kunde ta ifrån mig känslan jag fick av att spela hockey.

Några år tidigare fick jag min första mens. Det var en dag som vilken annan dag, och det kändes inte så speciellt faktiskt att få mens för första gången. Det ända jag minns är att jag skämdes lite, för jag visste inte om någon annan tjej i min klass hade fått sin än, så jag vågade inte berätta för nån kompis. Men jag minns att min mamma var så cool och gjorde inte alls en stor grej av det. Jag insåg då att jag inte kände min mamma så bra som jag trodde, jag hade av någon anledning förväntat mig mer uppståndelse. Jag antar att det beror inflytelserika samhället vi lever i idag. På filmer kan man se hur vissa föräldrar går bananas och håller pinsamma föredrag om vad mens innebär osv. Eller som i TV-serien ”Sjunde Himlen” som gick på TV för några år sedan, där det hålls en fest för hela familjen när dottern får sin första mens och firar att hon blivit en kvinna. Min mamma var inte alls så, och hennes coolhet gav mig ett lugn som jag skulle komma att luta mig mot och få styrka av när helvetet väl drog igång.

DSC00222_FotorDe första åren hade jag aldrig speciellt mycket problem med min mens. Alltså problem som i att jag hade ont av den. Om jag hade ont så var det ändå bara normalt, för det vet ju alla. Mens ska göra lite ont, och det är helt naturligt. Eller? Det är iallafall den bilden jag och många andra fick från bland annat sexualundervisningen i skolan. Det är också den bilden som ofta målas upp av människor som saknar kunskap. Jag levde mina första 15 år i livet i tron om att det gör ont att leva som kvinna, eller förlåt, leva med livmoder. Jag vill inte trampa någon på tårna. Jag skyller inte på dessa okunniga människor, det är inte deras fel. Dem vet bara inte bättre än så, precis som att jag inte visste bättre heller. Under en lång period upplevde jag att mensvärken, som det så fint kallas, blev värre och värre tänkte jag bara att det är så det är. Jag får ta en till alvedon och vänta ut det. Problemet var bara att alvedon inte hjälpte, inte heller alla de andra värktabletterna jag testade. Så en dag när jag var på skolan kändes det som att jag fick en kniv upptryckt i underlivet som vred om hela livmodern på mig. Jag ramlade ihop till en hög på golvet och jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte andas eller prata. Jag hade bara ONT. Då insåg jag att något var fel, riktigt fel.