ett besök hos calle

Han heter egentligen Carl, men det känns så tråkigt att kalla honom det. Att säga ”psykologen” känns på tok för allvarligt för mig. Jag vet egentligen inte vilken typ av person jag är, om jag är en seriös typ eller inte. Jag skulle vilja säga att jag tar ganska lätt på saker och ting, men jag tror nog att det inte stämmer. Jag är nog ganska seriös för det mesta, men skulle jag vilja så kan jag bjuda på mig själv också. Jag måste bara vara väldigt, väldigt, bekväm i situationen först. Iallafall, han heter Carl. Jag kallar iallafall honom för Calle. Det blir lite roligare då, och komiskt på nått vis. Om jag ska vara lite dömande, vilket jag för det mesta är, så ser han inte ut som att han har blivit kallad för Calle under hela sitt liv. Inte ens som barn. Jag kan nästan föreställa mig att han som barn var exemplarisk i skolan, hälsade artigt på främmande människor och hade en mamma som tilltalade honom ”CaRl”. För mig är han bara Calle. Sen början av december 2016 har jag träffat honom, antingen en gång i veckan eller varannan vecka.  Idag var det dags igen.

Från början fick jag alltid så dåligt samvetet av att vara hos Calle. Jag som har svårt att välja fokus i mina tankar kom på mig själv med att allt för ofta bara tänka på om hans hår låg snett eller hur han läspar när han pratar. Nu är jag van och får inte dåligt samvete längre. Men visst är det lite lustigt att ens egna tankar kan driva en till dåligt samvete? Tankar som är skyddade från omgivningen och som aldrig avslöjas om jag inte väljer att berätta om dem. Mitt samvete trycker ner mig allt för ofta. Saker som egentligen inte är väsentliga kan för mig bli väldigt stora och svåra att hantera. Jag kan ofta känna hur mig hjärna överarbetar för att kunna ta in och bearbeta vissa saker. Tillexempel har jag aldrig varit ett stort fan av att gå ut och festa. Dels för att jag inte dricker alkohol speciellt ofta, och väääldigt lite om jag väl gör det, men mest för att jag tycker det är fruktansvärt jobbigt med allt folk som trängs överallt, den höga musiken och alla olika ljus som blinkar. Jag trivs inte i den miljön, jag känner mig fruktansvärt instängd och får ångest av det. Därför festar jag det väldigt sällan, jag skulle till och med kunna säga aldrig.

Nu virrar jag iväg lite i texten känner jag, och det är precis det som händer i mina tankar också. Ska jag vara ärlig så kommer jag sällan ihåg vad jag och Calle har påtat om efter ett samtal. För ofta glömmer jag att lyssna och jag kommer på mig själv med att tänka på annat. Det är inte för att jag inte är intresserad eller att jag inte bryr mig, verkligen inte! Men ofta kan ett ord som han säger fastna hos mig, och det ordet spinner jag vidare på i min hjärna. För att förklara bättre så kan jag ge ett exempel. För några veckor sedan nämnde Calle ordet ”katastroftankar”, sen tappade han mig totalt. Jag fastnade vid det ordet och började tänka på katastrofer. Jag föreställde mig hur en katastrof skulle kunna se ut i vår värld. Jag föreställde mig en zombie invasion som i The Walking Dead och jag kunde se framför mig hur jag och Mattias, som sett hela serien ett antal gånger, skulle vara grymma på att ta ner Walkers. Jag såg framför mig hur han och jag gjorde samma resa som Rick och hans grupp gjort, hur vi överlevde fallet av Hershels gård och hur vi snara intog fängelset. Plötsligt var jag framme vid guvernörens död, men jag kunde verkligen inte komma på hur han dog. När jag var närvarande hos Calle igen visste jag inte hur mycket jag hade missat, vad hade han sagt egentligen?

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>