Min Endometrios // del 2

Som liten hade jag konstant urinvägsinfektion. Jag var så känslig för kyla och hade en infektion säkert två gånger varje vinter. Därför kände jag mig inte tagen på allvar när läkaren skrev ett recept på penicillin mot UVI. Första besöket hos en vårdinstans träffade jag en manlig läkare. Han tryckte lite på magen, bad mig lämna ett urinprov, skrev receptet och skickade hem mig igen. Det dröjde dock inte länge förrän jag träffade samma läkare igen, men på akutmottagningen den gången. Jag minns hur han rutinmässigt gick igenom samma procedur som första gången, Kände på magen, jag lämnade ett urinprov, fick ett nytt recept och åkte hem. Efter några fler besök på vårdcentralen träffade fick jag träffa en läkare som jag tror är anledningen till att det gick så ”fort” för mig att få min diagnos. Hon tog min smärta och alla mina andra symptom på allvar men efter en mängd tarmundersökningar och annat som jag nästan har förträngt kunde hon inte göra mer för mig. Hon visste inte hur hon skulle gå vidare, och idag inser jag att det endast berodde på att hon också saknade kunskap.

De symptom jag hade var:

° extrema menssmärtor

° ”mensvärk” när jag inte hade mens

° knivliknande hugg i underlivet

Dessa symptom kommer och går i olika perioder. Ibland blir dom fler, då upplever jag också samlagssmärtor, förstoppning och diarré. Ibland känner jag inte av nånting alls, och ibland känner jag av allt på en gång. Det jag tyckte var jobbigast då var inte bara att läkarna inte tog mig på allvar, utan att mina problem mer och mer påverkade hockeyn. Jag fick ofta hoppa över träningar för jag hade för ont för att kunna vara med, eller så fick jag avbryta mitt i ett pass. Året innan jag började utredningen så hade jag match, och jag minns att jag fick stå i avbytarbåset när jag inte var på isen. När jag satt ner gjorde det för ont, det kändes som jag fick en kniv i mig varje gång jag försökte. Därför stod jag hellre upp än att avbryta matchen, för jag ville inte låta mina smärtor påverka om jag kunde spela eller inte. Det kom dock en tid när jag inte längre kunde kämpa emot som jag gjort tidigare. Det var i samband med att min farfar var sjuk och det var en väldigt stressig och jobbig period för mig. Kombinationen av att ständigt vara orolig över farfar samt påfrestningen från min egen utredning blev för mycket för mig. Mina magsmärtor tycktes bli starkare för varje dag och jag fick fler problem som jag inte haft tidigare. Jag missade fler och fler träningar och efter ca 2 månader hade jag missat för mycket för att komma tillbaka. Jag måste ändå erkänna att det kändes skönt på ett sätt, för när jag väl var på isen så kände jag ändå inte som jag tidigare gjort. Jag kunde inte ta i till 100% och jag fick mest bara ont. Därför tog jag beslutet att inte fortsätta den kommande säsongen, och fast än det var ett jobbigt beslut så var det ändå rätt. Det kommande året skulle jag behöva den lilla energi jag hade kvar efter en dag i skolan, till att ta nya prover, testa nya behandlingar och genomgå flera undersökningar.

 

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>