Min endometrios // del 1

4 år, 7 läkare,10 olika behandlingar och för många provtagningar för att ens kunna räkna. Obefintligt hög sjukfrånvaro, 1 operation, 2 yttre ärr och flertalet inre. Allt detta, för EN diagnos.

Jag var 14 år och gick i 8an på högstadiet. På fritiden umgicks jag med min pojkvän eller med mina vänner. Jag spenderade dock mest av min tid på ishallen. Där kunde jag vara mig själv och för några timmar glömma pressen från skolan och alla krav som kommer med att vara tonåring. Jag kunde glömma känslan av att inte passa in för att istället vara mig själv och göra det jag älskade mest av allt. Jag var inte bäst, jag var kanske inte ens bra, men ingen kunde ta ifrån mig känslan jag fick av att spela hockey.

Några år tidigare fick jag min första mens. Det var en dag som vilken annan dag, och det kändes inte så speciellt faktiskt att få mens för första gången. Det ända jag minns är att jag skämdes lite, för jag visste inte om någon annan tjej i min klass hade fått sin än, så jag vågade inte berätta för nån kompis. Men jag minns att min mamma var så cool och gjorde inte alls en stor grej av det. Jag insåg då att jag inte kände min mamma så bra som jag trodde, jag hade av någon anledning förväntat mig mer uppståndelse. Jag antar att det beror inflytelserika samhället vi lever i idag. På filmer kan man se hur vissa föräldrar går bananas och håller pinsamma föredrag om vad mens innebär osv. Eller som i TV-serien ”Sjunde Himlen” som gick på TV för några år sedan, där det hålls en fest för hela familjen när dottern får sin första mens och firar att hon blivit en kvinna. Min mamma var inte alls så, och hennes coolhet gav mig ett lugn som jag skulle komma att luta mig mot och få styrka av när helvetet väl drog igång.

DSC00222_FotorDe första åren hade jag aldrig speciellt mycket problem med min mens. Alltså problem som i att jag hade ont av den. Om jag hade ont så var det ändå bara normalt, för det vet ju alla. Mens ska göra lite ont, och det är helt naturligt. Eller? Det är iallafall den bilden jag och många andra fick från bland annat sexualundervisningen i skolan. Det är också den bilden som ofta målas upp av människor som saknar kunskap. Jag levde mina första 15 år i livet i tron om att det gör ont att leva som kvinna, eller förlåt, leva med livmoder. Jag vill inte trampa någon på tårna. Jag skyller inte på dessa okunniga människor, det är inte deras fel. Dem vet bara inte bättre än så, precis som att jag inte visste bättre heller. Under en lång period upplevde jag att mensvärken, som det så fint kallas, blev värre och värre tänkte jag bara att det är så det är. Jag får ta en till alvedon och vänta ut det. Problemet var bara att alvedon inte hjälpte, inte heller alla de andra värktabletterna jag testade. Så en dag när jag var på skolan kändes det som att jag fick en kniv upptryckt i underlivet som vred om hela livmodern på mig. Jag ramlade ihop till en hög på golvet och jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte andas eller prata. Jag hade bara ONT. Då insåg jag att något var fel, riktigt fel.

 

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>