Ofrivillig barnlöshet

Jag har aldrig varit en person som levt för en hobby eller ett yrke, och jag har aldrig haft en dröm om att ”bli någon”. Ni vet frågan vi alla har fått nån gång, vad vill du bli när du blir stor? Jag kan inte minnas att jag nånsin haft ett självklart svar. Det är klart att det finns vissa saker som driver mig framåt, och jag har mål och saker som jag vill åstadkomma i mitt liv. Men det finns en sak som jag alltid har varit säker på, och vad jag jobbar med eller var jag bor spelar i jämförelse ingen roll. Min högsta dröm, och min absolut största önskan i livet, är att en dag få möjligheten att bli mamma. 

När jag fick beskedet om att jag har endometrios var det 2 saker som blev klart för mig. Nummer ett var att jag skulle behöva lära mig att leva med sjukdomen för resten av mitt liv, och det andra var att mina chanser att en dag kunna få barn minskade rejält. Det första en läkare sa till mig var att om jag ville ha barn skulle jag absolut inte vänta. Hon förklarade att oddsen blev sämre efter att jag fyller 25 år, men att jag hade störst chanser innan 20. Av ganska naturliga skäl fastnade det där hos mig. Innan 25, helst innan 20… När läkaren sa så till mig som 16 åring startades en lång och utdragen oro, och många tankar som jag än idag inte vet hur jag ska hantera riktigt. När jag tänker på framtiden så är det en bild som är övervägande starkast. Framför mig ser jag en vitmålad villa med stor gräsmatta och dubbelgarage. På baksidan av huset leker ett litet barn, ett barn som har stora bruna ögon och ljusbrunt hår. Barnet har sin pappas vackra ansiktsdrag och mitt temperament.

Om jag nån gång når den målbilden så begär jag inte mer av livet. Men tänk om den inte blir så. Tänk om jag aldrig kan bli mamma. Tänk och jag och M aldrig kan bilda en familj tillsammans. För att hantera såna här tankar brukar jag inte tänka på dem över huvud taget. Det som händer i framtiden kan jag bara påverka, men jag kan inte styra över det. Men det är svåra känslor och tankar att tampas med. Oavsett hur långt bort i tiden vi pratar om så är barnlöshet nånting jag tänker på varje dag. Det är inte så att det påverkar mig jättemycket då det inte är så aktuellt än, men det finns ändå där. Ovissheten och rädslan. Jag och M pratar ändå om barn ganska ofta, kanske både för att vi längtar lite men också för att inte lägga så stor vikt vid att det kanske inte går. Vi båda vet att det finns andra sätt att bli föräldrar på, men det skulle vara en oerhört stor sorg om vi inte kan få egna som är en del av oss båda.

blogstats trackingpixel

hello there good looking!

DSC00873_Fotor DSC00889_FotorEn favorit som funnits i min sminkväska i flera år är den här godingen. Jag har alltid haft färgen Candy shimmer som ger en perfekt rosa ton till läpparna. Den är otroligt mjuk och skön, och kladdar heller inte. Glosset är fint som det är men det funkar också väldigt bra som en extra touch över ett läppstift!

DSC00894_Fotor Men jag måste ändå säga att det absolut bästa är den goda doften och smaken. Jag älskar ju vanilj som doft och det tillsammans med kola gör att jag vill äta upp hela tuben! Jag kommer garanterat aldrig byta ut den här produkten!

DSC00874_FotorDSC00895_Fotor DSC00896_Fotor

blogstats trackingpixel

Godmorgon Måndag!

Jag tänker vara lite cheesy och skriva ”ny vecka, nya möjligheter!”. För vare sig vi vill det eller ej så är det verkligen så. Det finns en anledning till att så många bestämmer sig för att ändra sina liv vid just nyår. Av samma anledning är också en ny vecka för många en nystart, för det kan vara just det vi behöver ibland. En ny start på livet, ett tillfälle att börja träna eller kanske starta ett nytt projekt. 

Det sistnämnda är vad jag kommer ägna min dag till. Jag fick idén förra veckan och har inte kunnat tänka på annat sen dess. Jag jobbar på en mini-serie som kommer att komma upp på min Youtube kanal, och jag tror det kommer bli så bra! Det kommer att handla om ångest, mycket mer än så vill jag inte avslöja. Förutom att jag hoppas att serien kan komma att inspirera andra till att öppna upp sig och berätta om sina egna erfarenheter. Ämnet hörs och syns mer och mer och det är bara positivt att det uppmärksammas. Det här är då vad jag kommer att pyssla med idag och en tid framöver.

Hoppas ni får en fin måndag och start på veckan!

blogstats trackingpixel

LÖRDAG

Gårdagskvällen tog en ordentlig vändning när jag kom hem från jobbet vid 21-tiden. Jag hade haft en bra dag utan ångest, tills jag fick ett samtal av min mamma som berättade att vår älskade hund inte längre finns hos oss. Helst av allt hade jag velat vara hemma idag, men jag tror det var bra att jag åkte iväg på jobb i några timmar. Jag hade svårt att somna igår på grund av det som hänt och alla tankar som snurrade i huvudet, men på jobbet kunde jag stänga av och ”glömma” för en stund. Det är en process i sig att ta sig igenom såna här perioder i livet, det är en stor sorg men jag ska ta mig igenom den. Jag tror att jag får dela upp det lite, som jag gör med allt annat. Jag kan inte leva om jag ska vara ledsen hela tiden, så jag får försöka att hitta stunder där jag kan låta mig vara mer ledsen än andra. Jag får ta vara på dom stunderna, gråta och minnas honom. Sen måste jag också stänga av känslorna ibland, och hitta tillfällen att skratta och vara glad. Med tiden kommer jag kunna minnas honom och vara glad samtidigt.

IMG_2311_FotorFör att komma på lite andra tankar, och för att fira vår min och Ms årsdag som var för ett tag sen, träffades vi i stan efter mitt arbetspass. Tanken var att köpa med oss något gott och sitta i hamnen en stund, men det blev så kallt ute på eftermiddagen/kvällen så vi styrde om planerna lite. Jag hade otroligt lågt blodsocker, och var i det läget att jag behövde äta något för typ 30 minuter sen. Därför orkade vi inte med en restaurang med lång väntetid på mat, så det blev sushi istället!
IMG_2313_FotorIMG_2315_Fotor Och glass till efterrätt. MUMS.

IMG_8841

Älskade Keno, lillebror och bästa vän. Nu är du min skyddsängel. ♡

blogstats trackingpixel

Ångeststorm

Alltid när jag ska ha mens blir min ångest så mycket värre. Jag antar att det beror på alla hormoner i kroppen som konstant åker upp och ner.  Igår var det iallafall dags igen, och med den kommer ångesten som ett brev på posten.

Jag har försökt att beskriva ångesten för min familj förut, men jag har aldrig riktigt kunnat få fram hur det verkligen känns. Jag har försökt men det är så svårt att sätta ord på den. Igår kom jag på det perfekta sättet att beskriva min ångest. Utomhus öste regnet ner, som det alltid gör här på västkusten. Till en början var det dock inte ångesten som orsakade trycket över bröstet, det var luften inne i butiken. Eller snarare luften som inte fanns. Ovädret utanför gjorde att det var så fuktigt, varmt och dåligt med syre inomhus hela dagen. Ni vet den obehagliga känslan när det är så där varm och kvavt, man känner sig instängd och det finns ingen luft att andas? Precis som det känns när man kliver av ett svalt och skönt flygplan i ett tropiskt land, och det känns som att bokstavligen gå in i en vägg. Det är bara varm, jävligt och instängt. Den känslan, plus en tvångströja runt kroppen, är en ganska bra beskrivning för min ångest.

Det var en märklig känsla när jag insåg att vädret kunde framkalla sån ångest. Men när jag väl tänker på det så inser jag att nästan vad som helt kan vara en trigger. Egentligen tror jag att det handlar om mindset redan innan. Ångest är ju egentligen bara ett sätt för kroppen att skydda sig själv från saker som kan vara farliga. Tänk tillbaka några århundraden när människor levde på samma nivå som djuren, i vildmarken och utan några trygga väggar om värmde på kvällen. Då använde kroppen ett system som skulle hjälpa vid farliga situationer, tex om hemmet blev attackerat av vilda djur. Det som händer är att kroppen förbereder sig för antingen kamp eller flykt. Den här kamp- och flyktsystemet är livsnödvändigt i många situationer, men när hjärnan uppfattar vardagliga saker som farliga gör systemet mer skada än nytta och vi får något som kallas för ångest.  Det som hände för mig igår var att den dåliga luften och värmen i butiken påminde mig om hur det känns när ångest, vilket också ledde till att jag fick ångest. Det var en väldigt läskig känsla att vara rädd och känna paniken stiga på grund av värme och tung luft.

Oavsett hur läskig det känns när man är mitt i ångesten så finns den egentligen inte. Inte på riktigt. Det är bara en känsla som är svår att hantera. Jag vill inte förminska varken mina eller andras känslor genom att skriva det här, men för mig hjälper det lite att tänka så. Faran som jag (och alla som har problem med ångest) uppfattar finns inte. Det otäcka är inte verkligt. Även om det ibland känns som att det ska ta livet av en så är inte verklig.

IMG_2297

blogstats trackingpixel

long time favs

DSC00772_Fotor Jag kände att det var på tiden att visa några av mina favoriter i sminkkollektionen! Vissa av dessa produkter använder  jag dagligen och några använder jag mer sällan, men på ett eller annat sätt hittar jag alltid tillbaka till dem efter ett tag.

DSC00778_FotorDen här föll jag pladask för när jag först testade den för ett år sen. Jag trodde innan att den skulle ge mycket färg men istället ger den ett ganska naturligt glow med än touch av färg. Den är perfekt för mig på sommarhalvåret!
DSC00792_FotorMin käraste ägodel är numera ABH Modern renaissance. Jag har haft den sen februari/mars och jag använder den till i stort sett alla looks jag gör. Den går att variera i oändlighet och är perfekt vilken look jag än vill uppnå!

DSC00799_Fotor Den här produkten har jag skrivit om ganska nyligen och jag har inte haft den så länge. Det jag gillar med den är att den inte täcker 100% vilket ger ett lättare intryck. Nu på våren, och när det förhoppningsvis snart är sommar, tycker jag att en sån här foundation är guld värd då jag inte vill ha så tung makeup under den här perioden.

DSC00800_Fotor Det här är en eyedust från Make up Store så är pricken över i:t i många looker. Jag hade nästan glömt bort den här men upptäckte den igen för några dagar sedan. Den är en lös skugga med en ton av persika, jag gillar att lägga den som en final touch på en sminkning. Den går också att blanda med Mixing liquid så får du en alldeles egen eyeliner!
DSC00810_FotorNYX soft matte lip cream har jag inte haft överdrivet länge, men oj så behaglig den är på läpparna! Den är mjuk och skön och sitter kvar hyfsat bra under dagen. Den största fördelen är att när den har torkat så blir den inte så obehagligt torr att den spricker, utan den känns hela tiden mjuk och len för läpparna! Älskar färgen nu på våren och sommaren!

DSC00805_Fotor

DSC00784_Fotor

blogstats trackingpixel

Min första panikattack

Jag kan inte minnas första gången jag fick ångest. Jag hade en känsla i kroppen i flera år innan jag kunde sätta ord på den och innan jag förstod innebörden av den. Många gånger när jag skulle åka hemifrån utan min familj kunde jag ha en väldigt konstig känsla i kroppen, jag kunde inte beskriva den och det var svårt att förklara varför jag kände det jag kände. Jag har fortfarande svårt att förklara varför jag känner saker, det jag känner det känner jag. Så är det bara. Skillnaden idag är att jag vet vad det var jag kände då och som fortfarande påverkar mig väldigt mycket, det är ångest. 

Jag minns inte första gången jag fick ångest, men jag kommer aldrig glömma första gången jag fick en panikattack. Det var för bara några månader sedan, dagen efter julafton. Jag hälsade på i min hemstad över jul och träffade några vänner på den årliga hemvändarfesten. Jag hade en riktigt rolig kväll och träffade både bekanta och vänner under kvällen. Som alltid den här kvällen var det otroligt mycket folk ute, det är nästan ett under att alla fick plats. Lokalen var utformad så att dansgolvet var bredvid ett parti fönster, framför fanns en scen där en DJ spelade. Vid baren kunde de som ville sitta ner och avnjuta något gott tillsammans med sitt sällskap. Jag har varit i lokalen flera gånger tidigare, säkert en gång i veckan under flera år. Jag jobbade där innan jag flyttade, och jag har alltid känt mig hemma där.

Jag dansade med mina vänner när jag kände ett enormt tryck över bröstet. Jag kände igen känslan, ångest, men på en helt annan nivå än vad jag var van vid. Min första instinkt sa till mig att jag skulle ta mig ut, men när jag stod där mitt på dansgolvet så hade jag över 100 människor mellan mig och utgången. Jag sa till en av mina vänner att jag behövde luft och när jag tränger mig igenom folkhavet mot utgången kände jag pulsen stiga och hur det började bli svårt att andas. Jag stötte ihop med en bekant som såg att jag inte mådde bra, han trodde säkert att jag hade druckit för mycket, men oavsett vad han trodde så visade han mig utgenom bakdörren. Väl ute fick jag igen luft. Inte mer än vad jag hade fått inomhus iallafall. Mina händer började domna bort och jag blev yr, så jag satte mig ner på marken för att försöka slappna av. Det var inte förrän jag kände hur blöt jag hade blivit som jag insåg att det snöade ute. Snö. Tänk att en sån sak som snö kunde dämpa min ångest den kvällen. Snö och tid. Vid senare tillfällen har jag insett att det inte finns något som funkar för att ta sig igenom en panikattack, utan snarare att olika saker jag göra det lite lättare. Den gången var något som jag vuxit upp med och som alltid kommer vara en symbol för hemma, snö och kyla. De gånger inget har hjälp, när det känts som att bröstet ska sprängas och att det aldrig kommer bli bra, då är det bara tid som hjälper. Även om ångest kommer och går så varar den inte för alltid.

blogstats trackingpixel